Det offentliga rummet, Kvilletorget.

Workshop, platsanalys av Kvilletorget, måndagen den 10 september Klockan är 8.20, morgonluften är kyligt rå. Gråa moln brer ut sig som ett tak på himlen. Tystnaden är lika kompakt som mörkret, ändå råder en febril verksamhet. Människor går raskt över torget. Personbilar passerar den gata som leder igenom torget, var och varannan minut. En och annan cyklist tar sig fram här, så gott det går trotts den smala vägen. Torget landshövdingehus är omgjorda är numera i sten, därmed ökar akustiken. En uppnäst dam kommer ut från en port, och låtsas inte höra de klapprande stegen mot gatstenen. Ett nästan ljudlöst barnskrik ekar över torget, mamman försöker lyfta upp sitt barn på armen, samtidigt som hon styr barnvagnen med den andra. Klockan är strax efter tio, morgonsolens starka ljus når ovanför hustaken och lyser upp Frälsningsarméns starkt ockragula fasad. På en bänk i närheten sitter en skara män, bredvid dem sitter två kvinnor. - Halleluja, ropar en man, och höjer sin hand. Människor sitter där av sociala skäl, och en och annan butelj hörs snudda gatstenen. Folk som passerar vänder sig om och tittar föraktfullt. Lite sorgligt kan man tycka, om man känner en viss empati. Jag gör det. De majestätiskt höga träden kastar en kall skugga mot närliggande husfasad. De flesta promenerar utmed torgets kanter i mörker, ingen passerar tvärs över torget. Torgets hjärta, ett gap av tomhet, en platt öken brer ut sig framför mig. Bänkar finns placerade utmed muren, och de höga träden, häcken följer tätt efter dess fyrkantiga ram. Jag känner mig till en början en aning uttittad där jag slår mig ner. Klockan är 12.00, tempot ökar och värmen stiger, människor i bil söker efter någon ledig parkering. Från uteserveringen intill hörs klirrande ljud, och folk pratar i munnen på varandra. I parken slår sig folk ner ett tag, eller en kort stund, bara för att njuta i solen. Men allt gott har sitt slut, framåt eftermiddagen blir det allt mer glest med människor i parken. Jag är redan på väg hem.